Sillburgare från München

Snygg sillburgare från ett av torgen i München. Förövrigt är München en eko-orienterad stad med många fik och krogar med tydlig ekoprofil; eller snarare ett tydligt innehåll och en stillsam profileringen. "The proof is in the pudding", liksom. Den här burgaren tillägnas Dr Helen Lindqvist som valdes till 2009 års Skaprsill av Kungsfenan, The Swedish Seafood Award. Helene delade scen med Paul Bocuse, Dr Abraham Iyambo och Dr Joe Borg när de tog emot priserna på Operan tidigare i februari. Leif Mannerström får förresten smaka på Helens burgare eftersom han hjälper till att utveckla goda moderna sillrätter med avsikt att få upp svenskarnas konsumtion av sill - helst svensk sill.

Dagspressen tar allvarligt på sillfrågan

Bohusläningen är först ut av dagstidningarna att uppmärksamma sillen som behövs i Sverige men som hamnar i tonfiskfarmer i Medelhavet. Onsdagen den 28 oktober dominerar Niklas Wennberg/Roland Anderssons silldebatt tidningens förstasida.

Bohusläningen förklarar att sillen som landas på Bohuskusten skeppas bland annat till Medelhavet och tonfiskfarmerna där. Regionstyrelsens ordförande Roland Andersson står fast vid sin kritik och menar att det är djupt olyckligt att vi måste importera sill från Norge då vår egen prima konsumsill säljs som råvara till ett tonfiskfarmerna i Medelhavet.

VET INGET OM DETTA

Axel Wenblad vidhåller att det är svårt att detaljreglera det pelagiska fisket och att han har svårt att uttala sig om tonfiskfarmerna eftersom han inget vet om detta.

Det är självklart att inte Fiskeriverket skall behöva hålla koll på varje form av vattenbruk som nyttjar svensk råvara. Men att ge premier till de båtar och företag som försörjer en konsum-marknad i Sverige är någonting annat och skall inte förväxlas med planekonomi.

Om skadan på miljö och biologisk mångfald internaliserades i priset på tonfisk skulle det inte finnas någon marknad för tonfisk som flygs till konsument i Japan från Medelhavet. Priset hade varit alldeles för högt. Marknaden förmår helt enkelt inte att försvara det som det finns litet av; i detta exempel tonfisk och en funktionell atmosfär (utan alltför mycket koldioxid).

VAD SÄGER MILJÖRÖRELSEN OCH LIVSMEDELSBJÄSSARNA?

Om inte yrkesfiskarna, deras organisationer såsom SFR eller Fiskeriverket tänker agera så flyttas frågan förstås över till andra aktörer. WWF uppmärksammar hotet mot den blåfenade tonfisken i Medelhavet och hävdar att tuna-fattening är extremt stort hot mot beståndet. Att svensk sill som efterfrågas på svenska julbord hamnar i denna handel är inget att vara stolt över och absolut inget som bör förekomma inom ramarna för en marknadsekonomi. Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på marknadsmisslyckande.

Och var är Coop och de andra livsmedelsbjässarna? Vänligen sätta press på den del av fiskeflottan som tar varje tillfälle att tjäna pengar trots uppenbara avigsidor som man bör känna till som leverantör.

Min mycket ovetenskapliga gissning är att en LCA (livscykelanalys) gjord på sill landad i Rönnnäg - blockfrysning - båt till tonfiskfarm - flyg till konsument i Japan eller USA ger 10-50 gånger större klimatpåverkan än sill landad i Ellös - inlagd i Sverige - serverad på julbord i Sverige eller Nordeuropa. (Vänligen, alla läsare: argumentera mot mig eller med mig!)

VAD SÄGER EXPORTRÅDET OCH SVENSKA INSTITUTET

Det är dessutom svårt att tänka sig att någon annan part än SFR och Fiskeriverket offentligt vill försvara denna pinsamma hantering. Det skulle vara intressant att fråga Exportrådet om man uppmuntrar till den här sortens handel. Lika intressant är att fråga Svenska Institutet om man kan tänka sig att använda den här lysande exportframgången för att marknadsföra Sverige och svensk handels- och affärsetik.

Gå in på Bohusläningens hemsida och läs hela artikeln och spana efter fortsättningen. http://bohuslaningen.se/nyheter/bohuslandal/1.621213 (ej klickbar)

Bye bye Änglamarkspriset och alla fina uppdrag!

Bye, bye Änglamarkspriset och alla fina uppdrag! Så sade en person i min absoluta närhet, fnissande när hon läste Aftonbladet Resa som lades på disken den 8 oktober 2009.

Jag intervjuas i en artikel om Kambodjas inland om mitt arbete med miljömärkning i regionen. Dessvärre har jag inte råd att köpa upp hela upplagan som nu ligger och dräller runt landet. 

Smickrad av uppmärksamheten

När resejournalisten ringde och ville prata om Kambodja, eftersom han hört att jag bar på kunskap, blev jag smickrad och har sen dess sett fram emot utgivningen. Jag pratade på om miljömärkning och mitt anspråkslösa, men kanske intressanta, arbete att skapa en differentiering av marknaden med inriktning på miljömärkning. 

Mina snygga bilder från området kom inte med men däremot en rad vansinnigheter som jag enligt artikeln har sagt. Bland annat att Tonle Sap - som är världens rikaste insjö - skulle innehålla sill och sjötunga. Tack för den! Där försvann dom fina uppdragen. Jag försökte säga att det finns arter i sjön som smakar som sill och sjötunga, men det gick inte igenom. 

Jag har aldrig jobbat för SIDA i Kambodjas inland

Artikeln skriver att jag har jobbat en massa i Kambodjas inland med miljömärkning. Det är blåljug. Jag har jobbat för SIDA med miljömärkning i Kambodja men aldrig i inlandet. 

Nu hoppas jag att slippa bli stämd och på 10-15 års sikt, med låg profil, kanske jag kommer att ha upparbetad en någorlunda trovärdighet igen. 

Silldebatten går vidare

Prima sill landas enligt NIklas Wennberg och Roland Andersson på bohuskusten och skickas blockfryst till Medelhavets tonfiskindustri som i sin tur flyger ut tonfisk till världens suchirestauranger. Lukrativt men förödande för bland annat blåfenad tonfisk och för all rimlighet vad gäller klimatsmart förvaltning av havets resurser.

Generaldirektör Axel Wenblads och professor Thrandör Björnsons inlägg i debatten sprider inget ljus i frågan. Axel Wenblad hänvisar ryggradsmässigt till Niklas Wennbergs och Roland Anderssons artikel som en efterlysning på planekonomi. Det var väntat.

Professor Björnson reagerar som en tjur på rött och blindrusar mot vad han tror är ett generalangrepp på vattenbruket som princip. Professor Björnson hävdar i bara farten att det är riktigt att skicka sekunda sill till tonfiskfarmerna och hänvisar till landningsklasserna 1 - 4. Enligt Björnson är 3-4 sekunda sill. I själva verket är klassningen bara en storleksindelning som inte har något att göra med näringsinnehåll eller teknisk hållbarhet. Det är just klass 3-4 som blir inlagd sill till jul.

Sekunda sill passar i vattenbruk

Att använda sekunda sill eller överskott på sill eller andra arter är mycket klokare än att ge samma resurs till kycklingar eller grisar. Fisken är mycket effektivare som matomvandlare.

Kvarstår gör att bohuskusten blir av med jobb nä sillen går till Medelhavet och Europas kanske värsta rovdrift av en havsresurs (gödning av blåfenad tonfisk). Utsläppen av klimatgaser är desutom betydligt mer än tio gånger högre när bohussillen äts som flygtransporterad tonfisk än när den äts som inlagd sill nära fångstplatsen.

Tack Axel och Thrandur att ni engagerar er och jag hoppas att vi får fler tillfällen att bena ut frågan om den smartaste användningen av Bohuskustens sillresurs. Thrandurs förhoppning att vi får mer uppfödning av spännande arter på Västkusten ställer jag mig bakom (Roland Andersson får svara för sig).

Läs den fullständiga silldebatten på GP Debatt. http://www.gp.se/nyheter/debatt

Silldebatt i Göteborg-Posten

Roland Andersson, regionstyrelsens ordförande, ansluter och tar ställning i sillfrågan. Frågan om hur sillkvoten i Kattegatt och Skagerrak fördelas måste upp på bordet. I dag hamnar merparten prima kustnära sill i fiskodlingar - bland annat Medelhavets tonfiskfarmer.

Lär hela artikeln och kommentera gärna. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.216681-sillkvoterna-ger-oss-en-u-landsekonomi

WWF anser att Medelhavets fiske på blåfenad tonfisk är en skamfläck för europeisk fiskeriförvaltning. En intressant fråga är om den svenska sillen hamnar i kassarna med blåfenad tonfisk. Läs mer: http://www.panda.org/what_we_do/footprint/smart_fishing/sustainable_fisheries/bluefin_tuna/

Bild på sillfiskare och miljöpartister blev för mycket!

Yrkesfiskare kan se ut som robusta killar men ibland är de känsligare än Prinsessan på ärten. Bilden på MIljöpartiets Peter Eriksson och Isabella Lövin i samspråk med skepparna på Rön och Vingasand störde ordningen i Fiskebäck såpass att jag (Niklas Wennberg) ombads ta bort bilden. 

MPs representanter diskuterade fiskefrågor i Fiskebäck i juni i år. Skepparna på Rön och Vingsand berättade om problemet att kustnära sill säljs till tonfiskfarmer i Medelhavet och att sillen därmed inte räcker till hemmamarknaden. Se tidigare inlägg. 

Öppen diskussion

Skepparna menar att det är viktigt att diskutera frågan med samtliga politiska företrädare. Men bilden som illustrerade inläget blev för mycket. Andra yrkesfiskare har haft synpunkter på att MPs politiker inbjuds till samtal och syns på bild tillsammans med lokala fiskare. NU har gliringarna blivit så många att skepparna på bilden ber att få bilden borttagen!!

Omogen attityd

Den här sortens åsiktsförtryck hör inte hemma i ett demokratiskt land med högt i tak. Det är allvarligt att fiskarena inte klarar ett öppet samtal om angelägna frågor. I det fall Miljöpartiet uppfattas som okunniga eller fientliga är ju skälet desto större att bjuda ner de gröna företrädarna i hamnen och prata om fiskefrågor.   

Svensk sill till tonfiskfarmer i Medelhavet

Merparten av den svenska sillkvoten går till tonfiskodlingar i Medelhavet. Krav-båtarna med extrema klimatvärden står utan kvot och sillskärarna i Bohuslän står utan råvara och måste permittera.

Att den svenska sillen från Skagerrak och Kattegatt inte räcker för att försörja marknaden med miljömärkt färsk och konserverad sill handlar inte om att kvoterna är för lågt satta. Det handlar om att kvoterna ligger på båtar som inte är intresserade av den svenska marknaden utan fryser sillen och skeppar den till tonfiskfarmer i Medelhavet.

Den här kvotfördelningen är närmast ett hån mot de krafter som arbetar för ett uthålligt och resurseffektivt fiske. Tolkningen av de viktigaste FAO-dokumenten som lägger grunden för miljömärkning och inriktningen på hållbart fiske är tydliga med att klimatsmart fiske ska främjas, det vill säga energieffektivt fiske. Därmed skall fiske av konsumtionsfisk prioriteras framför fiske av foderfisk.

Brott mot självklara principer

När svenska myndigheter tillåter att sillkvoten hamnar i tonfiskfarmer bryter man mot självklara principer. Det går åt tre till fyra kilo sill för att producera ett kilo tonfisk och till detta resursslöseri ska adderas energin för att frysa sillen och transportera den till Medelhavet.

Var står Fiskeriverket och SFR?

Undertecknad ledde för ett par veckor sedan en diskussion kring hållbart fiske med Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad närvarande tillsammans bland andra med representanter för FAO (FNs organ för mat och jordbruk), Krav och MSC (Marine Stewardship Council). Axel Wenblad poängterade att miljömärkt fiske och annat fiske måste bygga in ett tydligare energitänkande. Att MSC vid samma diskussion menade att MSC inte kommer att inarbeta energiparametrar i märkningen ansåg Axel som helt galet.

Min fråga blir förstås vad Axel Wenblads stöd för att miljömärkningen skall omfatta energiaspekter är värt om hans och hans verk inte kan hantera kvottilldelningen av sill på ett rimligt sätt.

Skall Kravfisket av sill läggas ner?

Rön, med skepparen Bo Kristensson, och ett par andra båtar var de första att satsa på Kravfiske av sill. Fisket sker till stor del mycket nära land och Fiskeriverket uppskattar att denna form av partrålning gör av med cirka 0,2 liter per kilo landad fisk. Det är extremt bra värden.

Att fisket är miljö- och klimatsmart och att det finns stor efterfrågan på produkten hjälper nu inte när Fiskeriverket avstår från att bygga in kravet på resurshushållning och klimatsmartness vid kvottilldelningen.

FAO har krävt klimathänsyn i mer än tio år

Man kunde hoppas att Fiskeriverkets brist på klimathänsyn vid kvottilldelning handlar om att FAO nyligen började kräva denna hänsyn. I själva verket har FAO krävt klimathänsyn i mer än tio år av medlemsländerna. Och med denna hänsyn i beaktande borde aldrig svensk sill användas till tonfiskmat - åtminstone inte så länge det finns efterfrågan på denna sill på en inhemsk svensk marknad och fiskare som vill fiska den.

Bilder, samtliga tagna av Niklas Wennberg:

Rön var en av de första båtarna som intresserade sig för Kravmärkning. Idag partrålar men med Vingasand men kvoten är otillräcklig. Merparten av den svenska kvoten ligger på båtar som föredrar att sälja till tonfiskfarmer i Medelhavet. Litet mer lönsamt men vansinne ur ett resursperspektiv.

Tonfisken på bilden är så kallad gulfenad tonfisk och landad i Malaysia.

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och EU-parlamentsledamot Isabella Lövin besökte Fiskebäck i början av juni för att lära sig med om problemen med kvottilldelning inom det pelagiska fisket.