lördag 13 juni 2009

Svensk sill till tonfiskfarmer i Medelhavet





















Merparten av den svenska sillkvoten går till tonfiskodlingar i Medelhavet. Krav-båtarna med extrema klimatvärden står utan kvot och sillskärarna i Bohuslän står utan råvara och måste permittera.
Att den svenska sillen från Skagerrak och Kattegatt inte räcker för att försörja marknaden med miljömärkt färsk och konserverad sill handlar inte om att kvoterna är för lågt satta. Det handlar om att kvoterna ligger på båtar som inte är intresserade av den svenska marknaden utan fryser sillen och skeppar den till tonfiskfarmer i Medelhavet.
Den här kvotfördelningen är närmast ett hån mot de krafter som arbetar för ett uthålligt och resurseffektivt fiske. Tolkningen av de viktigaste FAO-dokumenten som lägger grunden för miljömärkning och inriktningen på hållbart fiske är tydliga med att klimatsmart fiske ska främjas, det vill säga energieffektivt fiske. Därmed skall fiske av konsumtionsfisk prioriteras framför fiske av foderfisk.
Brott mot självklara principer
När svenska myndigheter tillåter att sillkvoten hamnar i tonfiskfarmer bryter man mot självklara principer. Det går åt tre till fyra kilo sill för att producera ett kilo tonfisk och till detta resursslöseri ska adderas energin för att frysa sillen och transportera den till Medelhavet.
Var står Fiskeriverket och SFR?
Undertecknad ledde för ett par veckor sedan en diskussion kring hållbart fiske med Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad närvarande tillsammans bland andra med representanter för FAO (FNs organ för mat och jordbruk), Krav och MSC (Marine Stewardship Council). Axel Wenblad poängterade att miljömärkt fiske och annat fiske måste bygga in ett tydligare energitänkande. Att MSC vid samma diskussion menade att MSC inte kommer att inarbeta energiparametrar i märkningen ansåg Axel som helt galet.
Min fråga blir förstås vad Axel Wenblads stöd för att miljömärkningen skall omfatta energiaspekter är värt om hans och hans verk inte kan hantera kvottilldelningen av sill på ett rimligt sätt.
Skall Kravfisket av sill läggas ner?
Rön, med skepparen Bo Kristensson, och ett par andra båtar var de första att satsa på Kravfiske av sill. Fisket sker till stor del mycket nära land och Fiskeriverket uppskattar att denna form av partrålning gör av med cirka 0,2 liter per kilo landad fisk. Det är extremt bra värden.
Att fisket är miljö- och klimatsmart och att det finns stor efterfrågan på produkten hjälper nu inte när Fiskeriverket avstår från att bygga in kravet på resurshushållning och klimatsmartness vid kvottilldelningen.
FAO har krävt klimathänsyn i mer än tio år
Man kunde hoppas att Fiskeriverkets brist på klimathänsyn vid kvottilldelning handlar om att FAO nyligen började kräva denna hänsyn. I själva verket har FAO krävt klimathänsyn i mer än tio år av medlemsländerna. Och med denna hänsyn i beaktande borde aldrig svensk sill användas till tonfiskmat - åtminstone inte så länge det finns efterfrågan på denna sill på en inhemsk svensk marknad och fiskare som vill fiska den.

Bilder, samtliga tagna av Niklas Wennberg:
Rön var en av de första båtarna som intresserade sig för Kravmärkning. Idag partrålar men med Vingasand men kvoten är otillräcklig. Merparten av den svenska kvoten ligger på båtar som föredrar att sälja till tonfiskfarmer i Medelhavet. Litet mer lönsamt men vansinne ur ett resursperspektiv.

Tonfisken på bilden är så kallad gulfenad tonfisk och landad i Malaysia.

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och EU-parlamentsledamot Isabella Lövin besökte Fiskebäck i början av juni för att lära sig med om problemen med kvottilldelning inom det pelagiska fisket.